Mark påstår att han dött tre gånger. Första gången på ett oljefält, andra gången när han tog en OD och tredje gången i en bilolycka. Efter olyckan låg han på sjukhus i tre månader och kunde inte gå på ett år. Beskriver sig som en regular ugly white guy. (som går omkring med en skitstor kniv i bakfickan)
Ute på en åker ligger Cadillac Ranch. Ett konstverk skapat av Ant Farm, en grupp hippiesinnade arkitekter, och grafiska formgivare som ägnade sig bland annat åt ”Underground Architecture”. Ett antal gamla Cadillacs från 1949-63 står nerstoppade i marken i samma vinkel som Cheopspyramiden har. Fråga mig inte varför. Googla. Cadillac Ranch ligger på privat mark men grinden står öppen för allmänheten. Tanten på bensinmacken frågar oss om vi har sprayburkar med oss. Vi svarar nej. Allmänheten uppmanas att gå loss på de gamla bilarna med sprayfärg så mycket man orkar och ibland målas bilarna om för att man ska få nya fina ytor att spraya.
I Amarillo hade vi tre missions: 1. Hitta Cadillac Ranch. 2. Hitta en Harley dealer som kan byta Peters framdäck. 3. Hitta ett motell. När solen börjar sänka sig och vi närmar oss Amarillo ser vi Cadillac Ranch på åkern till höger. Efter lite plåtning och snurrande på de gamla hjulen åker vi vidare och alldeles i utkanten av staden, på samma väg kör vi rakt på Harley dealern. Mitt emot verkstan ligger ett motell.
Lyssna på: Bruce Springsteen – Cadillac Ranch
Vi har kört ganska många mil på den gamla landsvägen som man använde sig av om man skulle åka mellan Los Angeles och Chicago förr. Idag är den inte intakt och räknas inte ens som landsväg men många sträckor är fortfarande öppna och istället märkta som Historic Route 66. Vi valde att köra så mycket som möjligt på 66:an där det var möjligt. Vägen är fortfarande ok att köra på och vi möter inte alltför mycket trafik. Samhällena som ligger utmed Route 66 drar nytta av historiken och alla kränger stickers, nyckelringar, och t-shirtar med Route 66 motiv. För övrigt är städerna utmed vägen ganska döda eftersom inte så många människor längre passerar. Samhällena är typiskt amerikanska med en lång huvudgata där det mesta finns. Många har valt att inte rusta upp sina gamla mackar, eller diners, som förmodligen hade sin storhetstid på 50-60-talet. Det känns genuint samtidigt som lite tragiskt.
Utsikten över Grand Canyon är mer än fantastisk. Kanjonen är upp till 24 km bred och är ca 1,7 km djup till botten där Coloradofloden rinner. Står man vid kanten är det omöjligt att uppskatta avstånd eller höjd. En avsats på andra sidan som ser ut som 25 meter kan vara 200 m hög. Knepigt. Luften är tunn, hojarna blir slöa(re) och man blir flåsig av att ränna runt utmed kanten. Coloradoplatån ligger på ca 2500 m ö h.
Vi åkte över Hoover Dam som utgör gränsen mellen Nevada och Arizona. Dammen är ett imponerande bygge byggt under depressionen 1931-1936. Hooverdammen är inget för den höjdrädde. Vi hade lite Vertigo i gruppen på vägen men det löste sig bra till slut. Dammen fyller Lake Meade med vatten, som är ett populärt ställe för båt-turister såsom t ex Tommy Lee och Pamela Anderson som spelade in sin populära hemmavideo just på denna plats.
